En kväll när jag kände mig lite fundersam i hjärtat över hur allt har blivit det senaste halvåret kunde jag inte klämma fram en enda tår. Märkligt tänkte jag och försökte lite till.  Efter ett par minuter märkte jag hur tankarna hade vandrat vidare. Vad ska jag ha på mig imorgon, när ska jag gå till gymmet och köpa det där förbannade kortet...... Och hur blir det egentligen med den där resan.

Jag hann knappt märka när jag slutade känna.

Den knutna näven är så mycket rundare och mjukare och naglarna som trängt så långt in i hjärtat.... Bara släpper... Jag står som ett frågetecken inför hur mycket lite tid kan åstadkomma.

Följande är en text som jag skrivit under augusti och september 2011, direkt ur hjärtat.

Att se sin största och första kärlek gå sin väg

Så nedslagen och förkrossad och så jävla trasig att man tillslut blir illamående. Verkligheten gör så ont att ren och skär panik bryter ut och man får svårt att andas. Så liten man är helt plötsligt. Tvingas inse att det är över nu och det får själen att börja skrika. Så blir man rädd för sig själv och de extrema känslorna. Kroppen och själen beter sig på ett sätt de aldrig tidigare gjort och man vet inte hur man ska hantera det. Vill inte möta dagens ljus längre. Blundar hellre för just nu är den allra värsta mardrömmen bättre att leva i än i verkligeheten. Snälla, kan Han bara finnas där vid ens sida när man vaknar upp?

Morgonen gryr och man är fortfarande lika ensam och därför är morgonarna jävligast, nästan outhärdliga. Kan inte somna om fastän klockan knappt passerat sex. Intar fosterställning och håller händerna runt magen för där inne gör det så omätligt ont. Inte ens tårarna som bara rinner och rinner räcker till för att förklara hur ont det gör. Hur kunde Han göra såhär mot mig?

Nej, det finns ingen sorg som hjärtesorg. Så obarmhärtigt är livet att en individ kan skapa så mycket smärta hos en annan. Hjärtat slitet i tusen bitar och inga ord kan lappa ihop det om orden inte kommer från han som slet det itu. En sådan makt en människa kan ha, det är ju helt jävla sjukt.Just nu tar den där jävla pojken upp hundra procent av ens förmåga att tänka. Känslorna för Honom och den ofantliga besvikelsen fyller ut varenda lilla millimeter av ens kropp.

Hjärtat blöder. Blodet bara pulserar hejdlöst och färgar sängkläderna och kudden och t-shirten.Där står man i en pöl av blod och tömmer lungorna på skrik och vrede tills luften tar slut och man måste kippa efter andan. Sedan släpar man med tunga steg iväg på hjärtat i ena handen, hjärtat som man så varsamt gett bort till Honom och sen fått kastat tillbaka, införstådd av att man befinner sig på botten nu. Det kan inte bli värre än såhär. Omöjligt.

Känslorna är så fruktansvärt starka, nästan oövervinneliga. De slår en i magen och över ansiktet och klöser på insidan och man måste vara så stark för att inte förlora mot dem. Man känner hopplösheten och det skulle vara så skönt att bara säga att "jag ger upp nu" och "jag orkar inte mer" men ändå kliver man upp på morgonen efter att ha kvävt gråten i sin kudde hela natten. Trosorna är inte längre av spets utan bomull men ut tar man sig iallafall. Tillslut. Man målar ögonfransarna och kindbenen igen och tittar man inte för djupt i ögonen skulle man nästan kunna tro att hon i spegeln är en vanlig tjej mitt uppe i en vanlig dag på väg till stan för att köpa ett par skor hon spanat in i ett magasin. Men hon är förstörd.

Den där tjejen kan till och med le ibland, skratta också. Ibland glömmer hon bort allt det där bedrövliga och hjärtslitande som skett och riktar uppmärksamheten på något helt annat för en sekund.

Men det är så mycket som påminner om den gamla kärleken att man strax är tillbaka i ältandet och det äter upp en inifrån. Det där caféet man brukade hämta mat ifrån tillsammans till exempel. Det finns bara en person man tänker på när man passerar det. Och när man slår på TV:n och så dyker det där programmet upp på rutan som en riktig jävla käftsmäll. Och låtar. Och tusen andra saker. Det är som en väckarklocka som hakat upp sig. Den bara ringer och ringer och ringer och ringer och vill fortsätta påminna. Glöm inte att du förlorat din stora kärlek! Glöm inte att allt är förändrat och aldrig kommer bli som det en gång var!

Och så sneglar man på Honom och han verkar fortsätta leva och må bra och det får en att vilja skrika ännu mer. Det får en att bita så hårt att underläppen spräcks och det får en att pressa naglarna så hårt att det blir djupa jack i handflatorna. Ögonen svullnar upp som de bara gör när man gråtit i flera timmar. Och varje gång man vaknar upp och har en ny dag framför sig känner man ingenting annat än olust. 

Överallt tvingas man släpa på det där jävla brustna hjärtat.

/S

"Tillslut finns liksom bara besvikelsen. Som fyller upp det tomma i ens kropp så långsamt men tydligt. Det finns inget tomrum innan likgiltigheten efterhand slår en, där är bara besvikelsen. När det har gjort så jävla ont i hjärtat och man har gråtit ögonen ur sig. Man har skrikigt och mått piss och skit och fan. Men sen efter det. När man bara är helt enkelt ledsen över att allt blivit som det blivit. När man går och lägger sig om natten och det gör så jävla ont i själen för att ingen ligger bakom och håller om en. När man förut klarade sig alldeles utmärkt utan det men nu drömmer om det och blir så besviken när man vaknar och inser att man inte har det... längre. (men hur ofta hade man det innan då)

Hur läskigt är det inte när man drömmer och så tydligt kan känna känslan, doften, smaken... För att sedan vakna upp i ett regnigt Göteborg med dundrande huvudvärk och det gör inte ont i hjärtat längre. Inte på det fruktansvärda viset. Det känns bara jävligt förjävligt och det enda man kan göra är att bita ihop och sätta sig på tåget hem."

- Michaela Forni