En kväll när jag kände mig lite fundersam i hjärtat över hur allt har blivit det senaste halvåret kunde jag inte klämma fram en enda tår. Märkligt tänkte jag och försökte lite till.  Efter ett par minuter märkte jag hur tankarna hade vandrat vidare. Vad ska jag ha på mig imorgon, när ska jag gå till gymmet och köpa det där förbannade kortet...... Och hur blir det egentligen med den där resan.

Jag hann knappt märka när jag slutade känna.

Den knutna näven är så mycket rundare och mjukare och naglarna som trängt så långt in i hjärtat.... Bara släpper... Jag står som ett frågetecken inför hur mycket lite tid kan åstadkomma.