"Tillslut finns liksom bara besvikelsen. Som fyller upp det tomma i ens kropp så långsamt men tydligt. Det finns inget tomrum innan likgiltigheten efterhand slår en, där är bara besvikelsen. När det har gjort så jävla ont i hjärtat och man har gråtit ögonen ur sig. Man har skrikigt och mått piss och skit och fan. Men sen efter det. När man bara är helt enkelt ledsen över att allt blivit som det blivit. När man går och lägger sig om natten och det gör så jävla ont i själen för att ingen ligger bakom och håller om en. När man förut klarade sig alldeles utmärkt utan det men nu drömmer om det och blir så besviken när man vaknar och inser att man inte har det... längre. (men hur ofta hade man det innan då)

Hur läskigt är det inte när man drömmer och så tydligt kan känna känslan, doften, smaken... För att sedan vakna upp i ett regnigt Göteborg med dundrande huvudvärk och det gör inte ont i hjärtat längre. Inte på det fruktansvärda viset. Det känns bara jävligt förjävligt och det enda man kan göra är att bita ihop och sätta sig på tåget hem."

- Michaela Forni