Då man bläddrar bland dagboksbladen från den lyckliga tiden och man bara nickar och tänker att nu är det såhär. Då man långsamt kan börja se på allt med ett litet leende på läpparna istället för med enbart ångest och panik och hysteri. Då det kan gå flera dagar utan att man ens undrar vad han har för sig.

Jag kan sakna hans hand ovanpå mitt knä när jag kör bil. Min inkorg på mobilen känns fortfarande tom trots att den är fylld av flera hundra sms. Ibland tänker jag ut hela meningar som jag skulle vilja säga till honom om han stod framför mig. Och ibland drömmer jag om honom och måste vakna upp i frustration. Men jag har lärt mig leva med saknaden som är så omätligt stor. Med tomrummet i min vardag och i mitt hjärta. Dagarna fortsätter gå och hjärtat fortsätter slå på något underligvt vis.

Det är skrämmande också, att börja må bättre, så väldigt skrämmande. Att vi i praktiken lämnat varandra är redan ett faktum. Men att komma över honom på det emotionella planet är ett stort steg. Jag har inte velat komma över någon så mycket som jag gör nu, samtidigt som jag aldrig någonsin varit så rädd för att göra det. För det är när jag kommer över honom rent känslomässigt som han så försiktigt men på allvar kommer att raderas ur mitt liv. Det är när jag lägger mig om natten för att sova utan hans armar omkring mig och inte känner mig ensam. Det är när jag slutar hoppas och inte känner besvikelse. Och jag vet knappt om jag vill det längre för då, då är det minsann över. Ett avslutat kapitel. Och ska man låta någon bli ett avslutat kapitel i sitt liv då man egentligen av hela sitt hjärta vill ha honom i sin framtid?