så här på kvällskvisten går dom här tankegångarna i min skalle...jag skriver aldrig djupa inlägg. vet inte varför. det känns lite töntigt kanske. men who the fuck caresss ens? nä. livet är som ett pariserhjul. på vägen upp vet man inte riktigt vad man ska vänta sig. man har förhoppningar och farhågor. det är spännande och jobbigt. här kan man välja att antingen blunda eller våga ha ögonen öppna för att se vad som passerar. vid typ 18-28årsåldern tror jag man har sina bästa år i sitt liv. då befinner man sig också i pariserhjulets topp. här gäller det att njuta av att man är mitt uppe i livet. man står på sina egna ben och har alla chanser i världen att göra det man alltid drömt om. senndå? alltsåja, när man börjar skaffa barn känner jag att pariserhjulet sakta börjar ändra riktning. men det behöver inte ses som negativt. då har man ju gett liv till en liten knodd som därmed själv börjat sin resa i pariserhjulet och man själv har klivit in i ett nytt stadium i sitt liv. en plats man tidigare aldrig besökt. pariserhjulet snurrar likt tidslinjen i våra liv och när man närmar sig slutet har man fått se vad resan hade att erbjuda. man har antagligen inte lika stora krav på att vägen man då vandrar längs ska vara lika händeslerik och spännande som vägen upp. då kan man tänka tillbaka på sin resa och le åt sina vackra minnen. sen blir det svart.